Skolbanken – inspiration och utveckling från hela landet

Noveller, 8P2

Skapad 2017-04-24 07:49 i Kommunövergripande grupper FG Kungsbacka Förskola & Grundskola
Eleverna läser och analyserar noveller för att sedan skriva egna noveller. Novellerna som skrivs ska sedan göras om till film.
Grundskola 8 Svenska

Du ska i det här arbetsområdet bekanta dig med novellgenren. Du ska analysera 1 novell enskilt och i grupp. Du kommer sedan att få skriva en egen novell och även ge respons på en novell. Vi slutar detta område med att filmatisera några noveller.

Innehåll

Syfte

  • att eleverna ska få kunskap om vad som kännetecknar novellen

  • att eleverna ska få bekanta sig med några kända noveller och dess författare

  • att ge eleverna en modell för hur man kan analysera en berättande text.

 

Så här kommer vi att göra! 

1. Vi läser tre noveller som vi sedan analyserar enskilt och i grupp. (handling och uppbyggnad). Den enskilda analysen ska göras skriftligt.

2. Ni kommer nu att få skriva en egen novell och ge respons.

3. Vi går igenom filmdramaturgi för att sedan spela in en novell.

Det här kommer att bedömas

  • Analys (muntlig och skriftlig)
  • Novell
  • Film

Vecka 17- måndag

  1. Högläsning av novell.
  2. Arbeta i grupp. Besvara och diskutera frågorna nedan. Se till så att alla i gruppen deltar i diskussionen. 

 

Att döda ett barn av Stig Dagerman

Det är en lätt dag och solen står snett på över slätten. Snart ska klockorna ringa, ty det är söndag.

Mellan ett par rågåkrar har två unga hittat en stig som de aldrig förut gått och i slättens tre byar blänker fönsterrutorna. Män rakar sig framför speglarna på köksborden och kvinnorna skär gnolande upp bröd till kaffet och barn sitter på golvet och knäpper sina livstycken. Det är den lyckliga morgonen till en ond dag, ty denna dag skall ett barn dödas i den tredje byn av en lycklig man. Ännu sitter barnet på golvet och knäpper sitt livstycke och mannen som rakar sig säger att i dag skall de ta en roddtur nerför ån och kvinnan gnolar och lägger upp det nyskurna brödet på ett blått fat.

 

Det far ingen skugga över köket och ändå står mannen som skall döda barnet vid en röd bensinpump i den första byn. Det är en lycklig man som tittar in i en kamera och i glaset ser han en liten blå bil och bredvid en ung flicka som skrattar. Medan flickan skrattar och mannen tar den vackra bilden skruvar bensinförsäljaren fast locket på tanken och säger att de får en fin dag. Flickan sätter sig i bilen och mannen som skall döda ett barn tar upp sin plånbok ur fickan och säger att de ska åka till havet och vid havet skall de låna en båt och ro långt ut.

 

Genom de nerskruvade rutorna hör flickan i framsätet vad han säger, hon blundar och när hon blundar ser hon havet och mannen bredvid sig i båten. Det är ingen ond man, han är glad och lycklig och innan han stiger in i bilen står han ett ögonblick framför kylaren som gnistrar i solen och njuter av glansen och doften av bensin och hägg. Det faller ingen skugga över bilen och den blanka kofångaren har inga bucklor och inte heller är den röd av blod.

 

Men samtidigt som mannen i bilen i den första byn slår igen dörren till vänster om sig och drar ut startknappen öppnar kvinnan i köket i den tredje byn sitt skåp och hittar inget socker. Barnet som har knäppt sitt livstycke och knutit sina skor står på knä i soffan och ser ån som slingrar sig mellan alarna och den svarta ekan som ligger uppdragen i gräset. Mannen som skall förlora sitt barn är färdigrakad och viker just ihop spegeln. På bordet står kaffekopparna, brödet, grädden och flugorna. Det är bara sockret som fattas och modern säger åt sitt barn att springa över till Larssons och låna några bitar. Och medan barnet öppnar dörren ropar mannen efter det att skynda på, för båten väntar på stranden och de skall ro så långt ut som de aldrig förut rott. När barnet sedan springer genom trädgården tänker det hela tiden på ån och på båten och på fiskarna som slår och ingen viskar till det att det bara har åtta minuter kvar att leva och att båten skall ligga där den ligger hela den dagen och många andra dagar.

 

Det är inte långt till Larssons, det är bara tvärs över vägen och medan barnet springer över vägen far den lilla blå bilen in i den andra byn. Det är en liten by med små röda hus och nymornade människor som sitter i sina kök med kaffekoppen höjd och se bilen rusa förbi på andra sidan häcken med ett högt moln av damm bakom sig. Det går mycket fort och mannen i bilen ser äppelträden och de nytjärade telegrafstolparna skymta förbi som grå skuggor. Det fläktar sommar genom vindrutan, de rusar ut ur byn, de ligger fint och säkert mitt på vägen och de är ensamma på vägen - ännu. Det är skönt att färdas alldeles ensam på en mjuk bred väg och ute på slätten går det ännu finare. Mannen är lycklig och stark och med högra armbågen känner han sin kvinnas kropp. Det är ingen ond man. Han har bråttom till havet. Han skulle inte kunna göra en geting förnär, men ändå skall han snart döda ett barn. Medan de rusar fram mot den tredje byn sluter flickan åter ögonen och leker att hon inte skall öppna dem förrän de kan se havet och hon drömmer i takt med bilens mjuka krängningar och hur blankt det skall ligga.

 

Ty så barmhärtigt är livet konstruerat att en minut innan en lycklig man dödar ett barn är han ännu lycklig och innan en kvinna skriker ut sin fasa kan hon blunda och drömma om havet och den sista minuten i ett barns liv kan detta barns föräldrar sitta i ett kök och vänta på socker och tala om sitt barns vita tänder och om en roddtur och barnet själv kan stänga en grind och börja gå över en väg med några sockerbitar inslagna i vitt papper i högra handen och hela den sista minuten ingenting annat se än en blank å med stora fiskar och en bred eka med tysta åror.

 

Efter är allting för sent. Efteråt står en blå bil på sned över vägen och en skrikande kvinna tar handen för munnen och handen blöder. Efteråt öppnar en man en bildörr och försöker stå på benen fast han har ett hål av fasa inom sig. Efteråt ligger några vita sockerbitar meningslöst utströdda i blod och grus och ett barn ligger oroligt på mage med ansiktet pressat hårt mot vägen. Efteråt kommer två bleka människor som ännu inte fått dricka sitt kaffe utspringande genom en grind och ser en syn på vägen som de aldrig skall glömma. Ty det är inte sant att tiden läker alla sår. Tiden läker inte ett dödat barns sår och den läker dåligt smärtan hos en mor som glömt köpa socker och skickat sitt barn över vägen för att låna och lika dåligt läker den ångesten hos en gång lycklig man som dödat det.

 

Ty den som har dödat ett barn åker inte till havet. Den som ha dödat ett barn åker långsamt hem under tystnad och bredvid sig har han en stum kvinna med ombunden hand och i alla byar som de passerar ser de inte en enda glad människa. Alla skuggor är mycket mörka och när de skiljs är det fortfarande under tystnad och mannen som har dödat barnet vet att denna tystnad är hans fiende och att han kommer att behöva år av sitt liv för att besegra den genom att skrika att det inte var hans fel. Men han vet att det är lögn och i sina nätters drömmar skall han istället önska att få en enda minut av sitt liv tillbaka för att göra denna enda minut annorlunda. Men så barmhärtigt är livet mot den som har dödat ett barn att allting efteråt är försent. 

 

 

Frågor till Att döda ett barn.

1. Titeln.

  • Vad säger titeln om innehållet?
  • Pekar den ut något i berättelsen som författaren vill att du ska uppmärksamma?
  • Lägger den till något till historien?
  • Är det svårt att förstå att novellen heter just detta?
  • Är titeln ironisk?

2. Hur börjar novellen?

  • Titta på inledningen och fundera över hur den fungerar.
  • Gör den att du tänker på något särskilt sätt under resten av läsningen?
  • Blir du nyfiken? 

I noveller kastas läsaren ofta direkt in i handlingen och först lite senare får man veta vilka det handlar om och var det sker. men det finns andra sätt att börja på.

  • Börja mitt i handlingen
  • Börja från början
  • Börja med slutet
  • Presentera en huvudperson
  • Presentera miljön

Hur börjar den här novellen?

3. Hur är stämningen?

Försök beskriva stämningen i novellen. Du kan tänka så här. Det känns som att den här novellen handlar om.... Fyll sedan på med ord som du tycker passar. Det kan till exempel vara sorg, glädje, ensamhet, kärlek, vänskap, utanförskap, orättvisa, längtan, saknad eller ilska.

4. Hur slutar novellen?

Noveller har ofta en "knorr/twist" på slutet, något dom överraskar läsaren. Det kan till exempel vara den sista ledtråden som behövs för att man ska förstå vad som hänt, eller något som vänder på allt det man trott tidigare.

Avslutningen kan också vara som ett litet "eftersnack", som kanske sammanfattar berättelsen.

Ibland är slutet öppet. Man vet inte säkert hur det går och får gissa istället.

  • Hur fungerar avslutningen i denna novell?
  • Sammanfattar den berättelsen eller tillför den något nytt?
  • Är det kanske så att novellens poäng eller budskap finns här?

 

5. Vad står det mellan raderna?

I en novell får författaren inte plats med att beskriva och förklara allt. Därför är det mycket som sägs "mellan raderna". Hittar du några exempel? Vilka?

6. Hur är novellen uppbyggd?

Finns den dramaturgiska kurvan i novellen? Jämför novellen med den dramaturgiska kurvan och försök hitta de olika delarna i texten: inledningen, presentationen, upptrappningen, upplösningen och avslutningen. Finns alla med , eller har författaren konstruerat sin novell på annat sätt?

 

Vecka 17, tisdag

Pälsen av Hjalmar Söderberg

Det var en kall vinter det året. Människorna krympte ihop i kölden och blevo mindre, utom de som hade pälsverk.

Häradshövding Richardt hade en stor päls. Det hörde för övrigt nästan till hans ämbetsåligganden, ty han var verkställande direktör i ett alldeles nytt bolag. Hans gamle vän doktor Henck hade däremot icke någon päls: i stället hade han en vacker hustru och tre barn. Doktor Henck var mager och blek. Somliga människor bliva feta av att gifta sig, andra bli magra. Doktor Henck hade blivit mager; och så blev det julafton.

- Jag har haft ett dåligt år i år, sade doktor Henck till sig själv, när han vid tretiden på julaftonen, just i middagsskymningen var på väg upp till sin gamle vän John Richardt för att låna pengar. Jag har haft ett mycket dåligt år. Min hälsa är vacklande, för att icke säga förstörd. Mina patienter däremot ha kryat upp sig nästan hela sällskapet; jag ser så sällan till dem nu för tiden. Jag kommer förmodligen snart att dö. Det tror min hustru också, det har jag sett på henne. Det vore i så fall önskvärt, att det inträffade före utgången av januari månad, då den förbannade livförsäkringspremien skall betalas.

Då han hade hunnit till denna punkt i sin tankegång, befann han sig i hörnet av Regeringsgatan och Hamngatan. Då han skulle passera gatukorset för att sedan fortsätta nedåt Regeringsgatan, halkade han på ett glatt slädspår och föll omkull, och i detsamma kom en drosksläde körande i full fart. Kusken svor och hästen vek instinktmässigt åt sidan, men doktor Henck fick likväl en knuff i axeln av den ena meden, och dessutom fattade en skruv eller spik eller något liknande tag i hans överrock och rev en stor lucka i den. Folket samlade sig omkring honom. En poliskonstapel hjälpte honom på benen, en ung flicka borstade av honom snön, en gammal fru gestikulerade kring hans trasiga rock på ett sätt som antydde att hon skulle ha velat laga den på stället om hon kunnat, en prins av det kungliga huset som händelsevis gick förbi, tog upp hans mössa och satte den på huvudet på honom, och så var allting bra igen, utom rocken.

- Fy fan så du ser ut, Gustav, sade häradshövding Richardt, då Henck kom upp till honom på hans kontor.

- Ja, jag har blivit överkörd, sade Henck.

- Det är just likt dig, sade Richardt och skrattade godmodigt. Men inte kan du gå hem på det där sättet. Du kan gärna låna min päls, så skickar jag en pojke hem till mig efter min överrock.

- Tack, sade doktor Henck.

Och efter att ha lånat de hundra kronor han behövde, tillade han:

- Välkommen till middagen alltså.

Richardt var ungkarl och brukade tillbringa julaftonen hos Hencks.

På hemvägen var Henck i ett bättre lynne än han varit på länge.

- Det är för pälsens skull, sade han till sig själv. Om jag hade varit klok, skulle jag för längesen skaffat mig en päls på kredit. Den skulle ha stärkt mitt självförtroende och höjt mig i människornas aktning. Man kan inte betala så små honorar åt en doktor i päls som åt en doktor i en vanlig överrock med uppslitna knapphål. Det är tråkigt, att jag inte har kommit att tänka på det förut. Nu är det för sent.

Han gick ett slag genom Kungsträdgården. Det var redan mörkt, det hade börjat snöa på nytt, och de bekanta han mötte kände icke igenom honom.

- Vem vet för övrigt, om det är för sent? fortsatte Henck för sig själv. Jag är inte gammal ännu, och jag kan ha misstagit mig i fråga om min hälsa. Jag är fattig som en liten räv i skogen; men det var också John Richardt för inte längesedan. Min hustru har varit kall och ovänlig mot mig på senare tider. Hon skulle säkert börja älska mig på nytt, om jag kunde förtjäna mera pengar och om jag vore klädd i päls. Det har förefallit mig, som om hon tyckte mera om John, sedan han skaffade sig päls, än hon gjorde förut. Hon var visst en smula förtjust i honom som ung flicka också; men han friade aldrig till henne, han sade tvärtom till henne och till alla människor, att han aldrig skulle våga gifta sig på mindre än tio tusen om året. Men jag vågade, och Ellen var en fattig flicka och ville gärna bli gift. Jag tror inte att hon var kär i mig på det sättet, att jag skulle ha kunnat förföra henne om jag hade velat. Men det ville jag ju inte heller; hur skulle jag ha kunnat drömma om en sådan kärlek? Det har jag inte gjort sedan jag var sexton år och för första gången såg Faust på operan, med Arnoldson. Men jag är likväl säker på att hon tyckte om mig den första tiden vi voro gifta; man misstar sig inte på sådant. Varför skulle hon inte kunna göra det än en gång? Under den första tiden efter vårt giftermål sade hon alltid elakheter åt John, så ofta som de träffade varandra. Men så bildade han bolag och bjöd oss på teatern ibland och skaffade sig en päls. Och så tröttnade min hustru naturligtvis med tiden på att säga elakheter åt honom.

Henck hade ännu några ärenden att uträtta före middagen. klockan var redan halv sex, då han kom hem fullastad med paket. Han kände sig mycket öm i vänstra skuldran; eljest var det ingenting som erinrade honom om hans missöde på förmiddagen, utom pälsen.

- Det skall bli roligt att se vilken min min hustru kommer att göra, när hon får se mig klädd i päls, sade doktor Henck till sig själv.

Tamburen var alldeles mörk; lampan var aldrig tänd annat än under mottagningstiden.

Nu hör jag henne i salongen tänkte doktor Henck. Hon går så lätt som en liten fågel. Det är eget, att jag ännu blir varm om hjärtat var gång jag hör hennes steg i ett angränsande rum.

Doktor Henck fick rätt i sin fömodan, att hans hustru skulle ge honom ett älskvärdare mottagande, då han var klädd i päls, än hon eljest brukade göra. Hon smög sig tätt intill honom i tamburens mörkaste vrå, lindade armarna om hans hals och kysste honom varmt och innerligt. därefter borrade hon huvudet i hans pälskrage och viskade:

- Gustav är inte hemma ännu.

- Jo, svarade doktor Henck med en något svävande röst, medan han med båda händerna smekte hennes hår, jo, han är hemma.

I doktor Hencks arbetsrum flammade en stor brasa. På bordet stod whisky och vatten.

Häradshövding Richardt låg utsträckt i en stor skinnklädd länstol och rökte en cigarr. Doktor Henck satt hopsjunken i ett soffhörn. Dörren stod öppen till salen, där fru Henck och barnen höllo på att tända julgranen.

Middagen hade varit mycket tyst. Endast barnen hade kvittrat och pratat i munnen på varandra och varit glada.

- Du säger ingenting, gamle gosse, sade Richardt. Sitter du kanske och grubblar över din trasiga överrock?

- Nej, svarade Henck. Snarare över pälsen.

Det var tyst några minuter innan han fortsatte:

- Jag tänker också på någonting annat. Jag sitter och tänker på att detta är den sista jul vi fira tillsammans. Jag är läkare och vet att jag icke har många dagar kvar. Jag vet det nu med fullkomlig visshet. Jag vill därför tacka dig för all vänlighet du på sista tiden visat mig och min hustru.

- Å, du misstar dig, mumlade Richardt och såg bort.

- Nej, svarade Henck, jag misstar mig icke. Och jag vill också tacka dig för att du lånade mig din päls. Den har förskaffat mig de sista sekunder av lycka jag har känt i livet.

Källa: http://runeberg.org/histrett/05.html

Frågor till novellen Pälsen

Besvara frågorna enskilt och skicka sedan in dem till showbie.

1. Hur mår doktor Henck? Hur går hans karriär?

2. Varför lånar doktor Henck John Richardts päls?

3. Hur får pälsen doktor Henck att känna sig? Varför?

4. Hur reagerar fru Henck när doktor Henck kommer hem med pälsen på sig?    Varför?

5. Beskriv kortfattat förhållandet mellan doktor och fru Henck!

6. Vad menar doktor Henck med att pälsen har förskaffat honom de sista sekunder av lycka han känt i livet?

 

 

Ett halvt ark papper av August Strindberg

Sista flyttningslasset hade gått; hyresgästen, en ung man med sorgflor på hatten vandrade ännu en gång genom våningen för att se om han glömt något. 

– Nej, han hade icke glömt något, absolut ingenting; och så gick han ut, i tamburen, fast besluten att icke mer tänka på det han upplevat i denna våning. Men se, i tamburen, invid telefonen satt ett halvt ark papper fastnubbat, och det var fullskrivet med flera stilar, somt redigt med bläck, annat klottrat med blyerts eller rödpenna. Där stod det, hela denna vackra historia, som avspelats på den korta tiden av två år; allt han ville glömma stod där; ett stycke mänskoliv på ett halvt ark papper.

Han tog ner arket; det var sådant där sol-gult konceptpapper, som det lyser av. Han lade det på salskakelugnens kappa, och lutad över detsamma läste han. Först stod hennes namn: Alice, det vackraste namn han då visste, därför att det var hans fästmös. Och numret – 151,1. Det såg ut som ett psalmnummer i kyrkan. Därpå stod: Banken. Det var hans arbete, det heliga arbetet som gav brödet, hemmet och makan; grunden till existensen. Men det var överstruket! Ty banken hade störtat, men han hade räddats över på en annan bank, dock efter en kort tid av mycken oro.

Så kom det: Blomsterhandeln och Hyrkusken. Det var förlovningen, då han hade fickan full av pengar.

Därpå: Möbelhandlarn, Tapetserarn. Han sätter bo. Expressbyrån: de flytta in.

Operans biljettkontor: 50.50. De äro nygifta och gå på Operan om söndagarne.  
Deras bästa stunder då de själva sitta tysta, och råkas i skönhet och harmoni i sagolandet på andra sidan ridån.

Här följer ett mansnamn som är överstruket. Det var en vän, som nått en viss höjd i samhället, men som icke kunde bära lyckan, utan föll, ohjälpligt, och måste resa långt bort. Så bräckligt är det!

Här synes något nytt ha inträtt i makarnes liv. Det står, med en fruntimmershand, och blyertspenna: »Frun.» Vilken fru? – Jo, den med den stora kappan och det vänliga deltagande ansiktet, som kommer så tyst, och aldrig går genom salen, utan tar korridorvägen till sängkammaren.

Under hennes namn står Doktor L.

För första gången dyker här upp namnet på en släkting. Det står »Mamma». Det är svärmodren, som diskret hållit sig undan för att icke störa de nygifta, men nu påkallas i nödens stund, och kommer med glädje efter som hon behövs.

Här börjar ett stort klotter med blått och rött. Kommissionskontoret: Jungfrun har flyttat, eller skall en ny anställas. Apoteket. Hm! Det mörknar! Mejeribolaget. Här rekvireras mjölk, tuberkelfri.

Kryddbon, Slaktarn etc.! Huset börjar skötas per telefon; då är husmodern icke på sin plats. Nej. Ty hon ligger till sängs.

Det som sedan följde kunde han icke läsa, ty det började skymma för hans ögon som det måtte göra för en drunknande på havet när han skall se igenom salt vatten. Men där stod: Begravningsbyrån.
Det talar ju nog! – En större och en mindre, underförstått, kista. Och i parentes var skrivet: av stoft.

Sedan stod där intet mer! Stoft slutade det med; och det gör det.

Men han tog sol-papperet, kysste det och lade det i sin bröstficka.

På två minuter hade han genomlevat två år av sitt liv.

Han var icke böjd när han gick ut; han bar tvärtom sitt huvud högt, som en lycklig och stolt människa, ty han kände att han dock ägt det skönaste. Hur många arma som aldrig fått det!

Källa: http://etthalvtarkpapper.se

Vad utmärker en novell?

 

  • Texten är kort

  • Den är koncentrerad till en händelse

  • Antalet personer är litet

  • Miljön beskrivs kortfattat

  • Den utspelas under kort tid

  • Det är vanligt med inre monolog, dvs. läsaren får följa en persons tankar

  • Handlingen börjar direkt utan någon lång inledning

  • Slutet innehåller ofta en poäng/budskap, men det förekommer också s. k öppna slut där läsaren själv får räkna ut hur det går och slut med en "knorr".

Skriv en egen novell !

  • Gör en tankekarta där du får med novellens början, mitt och slut.
  •  Börja att skriva din första kladd.
  •  När du anser dig vara färdig med din första kladd ska du läsa igenom den för att se att.
  1. Texten är kort.
  2. Den är koncentrerad till en händelse
  3. Antalet personer är litet
  4. Miljön beskrivs kortfattat
  5. Den utspelas under kort tid
  6. Det är vanligt med inre monolog, dvs. läsaren får följa en persons tankar
  7. Handlingen börjar direkt utan någon lång inledning
  8. Slutet innehåller ofta en poäng/budskap, men det förekommer också s. k öppna slut där läsaren själv får räkna ut hur det går och slut med en "knorr".
  • När du är nöjd med ditt första utkast lämnar du över novellen till personen som sitter bredvid dig för att få respons.
  1. När du ger respons ska du läsa kamratens novell för att se om och hur kompisen kan förändra sin text för att göra den bättre. Om det är något som du inte förstår ber du skribent förklara vad han eller hon vill ha sagt. Du tittar bara på innehållet.
  • Gör ändringar som du har kommit fram till ihop med kompisen eller ändringar som du har kommit fram till på egen hand.
  • "Renskriv" och lämna in.
  • Novellen ska lämnas in till showbie senast söndag vecka 19 klockan 18:00.
Beröm eller ge feedback på det här materialet genom att skriva en kommentar här: