Skolbanken – inspiration och utveckling från hela landet

Rockens historia

Skapad 2020-09-09 11:41 i Parkskolan Norrtälje
Grundskola 4 – 6 Musik
Rockens historia, hur började det egentligen?

Innehåll

Rockens födelse av Rickard Carlsson 1950-talets Rock'n Roll i USA

Det var en amerikansk discjockey i radio som hittade på uttrycket 1952. Alan Freed, som han hette, ville egentligen spela svart rhythm'n'blues musik. Många vita ansåg att r'n'b- musiken var skadlig och farlig att lyssna på. Genom att kalla musiken för Rock'n Roll såg han en väg att komma runt "problemet".

 

Country and western-musik var mycket populärt sedan 40-talet och blev i vissa fall tuffare och mer svängig med "boogie-woogie-bas" och saxofon. En variant av detta kallades "Northern Dance Band Rock and Roll" och spelades bara av vita musiker. 

 

Lyssna på:

1947 "Move it on over" -Hank Williams

1952 "Rock the joint" -Bill Haley and The Saddlemen

 

Bill Haley and The Saddlemen spelade ett mellanting mellan Country & Western (som skämtsamt kallades hillbilly-musik) och snabb Bluesmusik. Denna musikstil kallas ”Rockabilly”. Man kan väl beskriva Rockabilly-musik som en tidig variant på Rock’n Roll musiken.

 

Det blir ändå Bill Haley som ger Rock'n Roll musiken sitt genombrott och detta händer

1954 med låten "Rock around the clock". Som ni kanske hör är låten i stort sett lånad från Hank Williams och en variant på sin egna "Rock the joint". Han har skalat av lite Country-stil (sadelmännen är borta) och tuffat till sig lite och kallar sig nu Bill Haley and his Comets.

 

Många ungdomar älskade även att dansa till den nya musikstilen: Titta på ”See you later alligator” med Bill Haley. Efter 2:a världskrigets slut hade de flesta familjer fått det lite bättre ställt. Vanliga ungdomar hade råd att utbilda sig och hade dessutom fritid där man umgicks på fiket och lyssnade på musik på jukeboxen. En speciell ungdomskultur växte fram.

 

Elvis

En skivbolagsdirektör i Memphis, Tennessee, spelade in rockabilly-musik i början på 1950- talet. Skivbolaget hette "Sun Records" och direktören hette Sam Phillips. Han sa följande kända ord: "Ge mig en vit man som sjunger som en svart, så ska jag bli miljonär!"

Han tyckte nämligen den nya stjärnan Bill Haley sjöng ungefär som alla andra vita tråkiga countrystjärnor och inte som de svarta, "farliga" och känslofyllda Rhythm and blues-sångarna.

Så kom en vit lastbilschaufför som haft en fattig uppväxt och hört och sjungit mycket blues och gospel som verkade stämma in på Sam Phillips dröm. Elvis Presley skulle bli "King of Rock'n Roll" för alltid. 1954 kom debuten "That's alright Mama" och det stora genombrottet kom 1956 med "Heartbreak Hotel" & "Hound Dog". Han rörde sig på scenen på ett uppseendeväckande sätt med kraftiga höftrörelser som av äldre generationen närmast ansågs obsena. Men ungdomarna älskade det...

 

 

 

 

 

Fler kändisar

Tillsammans med Bill Haley och Elvis fanns det några fler artister i USA som lyckades att bli odödliga i femtiotalsrockens guldålder. T.ex. kom 1955 "Tutti Frutti" med Little Richard. Samma år släppte Carl Perkins hiten "Blue Suede Shoes" (som även Elvis gjorde cover på senare)

Från 1955 började en svart gitarrist spela in en massa låtar som är kända än idag. Gitarristen, som heter Chuck Berry, är en levande legend som inspirerat många gitarrister. 

 

Lyssna på "Johny B. Goode" från 1958.

 

MusicHall i England

I England fanns sedan 1800-talet en MusicHall-tradition. I varje stad skulle det finnas ett folkets hus för sång, musik och show. Här förekom så skilda genrer som Ragtime, Opera/Operett och folkvisor. Under 1950-talet blossade det upp en musikalisk amatör- eller garage-våg som fick namnet "Skiffle". Instrumenten som användes var gitarr, banjo och "washboard" (tvättbräde). Tiotusentals engelska tonåringar blev inspirerade att köpa akustiska gitarrer.

 

Detta var väl knappast äkta rock'n roll men ändå "rockigare" än allt man hört tidigare i England. "My old mans a dustman" med Lonnie Donegan 1955. Lyssna på allt skrattet i bakgrunden samt likheten med "Jag har en gammal moster som heter Ingeborg".

 

Rock'n Roll i England

Bill Haley och ”Rock around the clock” hade blivit en hit i England. Flera av jazz-orkestrarna i landet hade börjat ta i med rock'n roll på repertoaren med driven sax och mycket kompgitarr med Haleys Comets som förebild. Men Haleys approach var nog för "gubbig" för att kunna bli en riktig tonårsidol.

När Elvis sedan kom mottogs han faktiskt med ganska svalt intresse. Många ansåg att Elvis var vulgär och närmast hotfull. Det var möjligen så att det blev uppenbart att England saknade en blues-tradition. Det fanns däremot jazz, men endast en försiktig "dixievariant" som kallades "trad". Det verkade som om England behövde ha en egen "variant" på Elvis - och det fick dom faktiskt!

I London lyssnade ungdomar på Skiffle. På ett café, där det spelades Skiffle-musik blev plötsligt Tommy Steele and his Cavemens upptäckta. Tommy Steele kom med något nyare än Skiffle och nu kunde engelska ungdomar få sin första superidol. En fager 20-åring med pepsodent-smile och lagom ovårdat hår, som slog ett slag för familj och litteratur fick många tonårstjejer att bli överförtjusta. Lyssna på "Rock with the caveman" från 1956. Tommy Steele växlade dock mellan många olika "mjukare" musikstilar. I samma stil följde sedan nästa superstjärna Cliff Richard med "Living Doll" i softpop-stil år 1959.

 

Men det skulle dröja fram till 1963 innan en brittisk våg av "Pop och Rock" skulle skölja över världen och förändra rockhistorien för alltid. Med vem då? Jo.... The B....

Beröm eller ge feedback på det här materialet genom att skriva en kommentar här: