Krönika

Vi arbetar kort med krönikor och skriver egna.

På tisdag 14/1 ska vi skrivna egna krönikor i Dugga. Om ni missade lektionen eller vill fräscha upp minnet kan ni läsa här.

Typiska drag för krönikor:

• Rubriken och inledningen ska fånga läsarens intresse.
• Krönikan börjar ofta med något som skribenten har varit med om, något vardagligt.
• Koppla det till något aktuellt som många känner till, t.ex. Något inom politiken eller en stor nyhet.
• Skriv i jag-form.
• Språket kan vara ganska personligt.
• Man presenterar ofta en åsikt.
• Det får gärna vara lite humor med.

Exempel på krönika, som innehåller alla typiska drag:

Prinsessan Viktoria och jag

Tänk er en lördagsförmiddag. Man är ute och ser sig omkring på stan tillsammans med några kompisar. Tittar i klädaffärer, kollar på folk, snackar med sådana man möter — ja, har en lugn skön förmiddag helt enkelt.

Sedan tar man en fika.

Då är det någon som knackar på fönsterrutan tre bord längre bort. Flera gånger knackar det, hårdare och hårdare. Till slut vänder man sig om.

Det är pappa.

Han vinkar och ler med hela munnen så att det ser ut som att han försöker äta sig igenom glaset. Sedan kommer han in, köper en kaffe och räkmacka och sätter sig. Vid vårt bord. Han äter och pratar samtidigt oavbrutet. Räkorna och majonnäsen flyger över bordet.

Högt pratar han också.

Efter en kvart som känns som tre år går han äntligen. Vi tittar på varandra och nickar. Vi behöver inte säga något, vi vet vad vi alla tänker:

Föräldrar är såååå pinsamma.

Denna händelse hänger kvar i mitt huvud när jag på kvällen ser en tv-debatt som handlar om att några vill avskaffa monarkin i Sverige. De menar att det är odemokratiskt och orättvist att någon ska få bli kung eller drottning bara för att hans/hennes pappa var kung. De tycker att det räcker med att ha en statsminister.

Jag har hört det där förut. Men jag har aldrig brytt mig om att fundera på det. Det verkar ju vara en sådan liten löjlig fråga.

Inte för att jag ar någon kungakramare. Jag har aldrig fattat poängen med att ha honom. Han åker omkring i världen och träffar andra kungar. Ser konstigt stel ut och säger konstiga saker.

Men samtidigt fattar jag inte hur man kan engagera sig i att han ska avskaffas. En liten man med en krona på huvudet - vem bryr sig, liksom?

Men sedan kommer jag att tänka på Viktoria.

Och sedan tänker jag på min pappa.

Tänk om han var kung! Och om jag var prinsessa! Då skulle pinsamheterna inte bara gälla en knackning på ett fönster och några flygande räkor. Då skulle han klä ut mig i folkdräkt när jag fyllde år och tvinga mig att applådera en massa skittråkiga artister. Då skulle han posera i badbyxor och solglasögon på omslaget i varenda veckotidning. Han skulle säga korkade saker om vargar som fick hela landet att stöna. Tvinga mig att baka lussebullar i tv.

Och alla, precis alla, skulle titta på! 

Sedan tänker jag: Stackars Viktoria!

Så nu har jag bestämt mig. Tagit ställning. Monarkin ska avskaffas. No more king in this country. Jag gör det inte demokratins skull. Inte heller för rättvisans skull.

Jag gör det för Viktorias skull.

Ingen ska behöva se sin pinsamma pappa på landets alla tidningar och tv-apparater.

Inte ens om ens pinsamma pappa är kung av Sverige.

 

 

Lena S Jonsson