Vatten över huvud taget

Här ska du jobba med en text och försöka läsa mellan raderna och göra egna tolkningar av textens frågor.

Selam måste skynda sig. Alla plastdunkar därhemma är tomma och hon måste verkligen skynda att hämta nytt vatten, så mycket hon bara kan bära. Skjulet de bor i har inget rinnande vatten och den lilla byns gemensamma brunn är sedan länge förgiftad med någon okänd smitta. Av den anledningen måste man gå flera kilometer till en brunn som ligger utanför byn. Att gå dit och sedan bära hem vatten är inget nytt, tvärt om är det en baggis för trettonåriga Selam som både är stark och uthållig. Men just den här morgonen visar det sig vara mer problematiskt än vanligt. Selam måste gå helt ensam eftersom hennes mamma och småsyskon oroligt vakar över lilla Aya som är sjuk. Det visar sig också att det inte finns en droppe kvar över huvud taget att dricka innan hon ger sig iväg.

Vad nu då? Inget plask hörs när Selam slänger ned hinken och repet. Vad är det för fel? Ett skramlande eko från hinken som slagit i något är allt som hörs och Selam blir orolig. Hon rycker lite i repet och försöker titta ned i det till synes bottenlösa hålet för att se om hinken fastnat i något. Den gör nämligen det ibland. Dessvärre har den inte fastnat. Det tycks vara värre än så. Åh neeeej, det får inte vara sant! Brunnen har ju torkat ut! När hände det här? Selam blir verkligen stressad för hennes mamma har sagt åt henne att hon måste skynda sig hem. Därhemma ligger Selams yngre syster Aya svårt sjuk med magvärk och diarré och det sista vattnet gick åt i morse till att badda hennes febriga panna. Vi måste ju ha vatten att dricka ... och stackars Aya! Vad sjutton ska jag nu göra? Till nästa brunn som tillhör grannbyn är det ytterligare minst en timmes vandring och Selam är dessutom osäker på om hon ens hittar dit. Hon har aldrig gått hela vägen dit ensam innan. Vågar jag gå dit själv? Eller ska jag skynda mig hem? Vi måste ju ha vatten!

Att gå långt efter vatten är inget nytt för Selam men just idag är första gången som hon gått helt på egen hand. Nästan varje morgon brukar hon och hennes mamma gå tillsammans till brunnen men nu när Aya är sjuk måste hennes mamma stanna hemma. De andra två småsyskonen brukar också gå med, även om de knappast orkar bära något vatten. Om ändå pappa vore här och kunde hjälpa oss ... Selams pappa har varit borta i flera dagar nu. Han vet inte ens om att lilla Aya ligger hemma sjuk eftersom han har åkt in till staden för att handla med boskapsdjur. Selam ser sig bekymrat om efter andra människor. Är det ingen mer än jag som upptäckt att brunnen är torr? Inte en själ syns till i närheten. Gode Gud hjälp mig och min familj!

Selam är villrådig och vet varken ut eller in. Ska hon gå hem till sin mamma och säga att det inte finns något vatten eller ska hon chansa på att hon hittar till nästa brunn? Om hon inte kommer hem nu med detsamma som hon lovat, blir hennes mamma säkert jätteorolig att det hänt henne något hemskt. Det är ju dessutom första gången hon gått iväg alldeles själv. Men om hon kommer hem helt utan vatten skulle hennes mamma bli helt förtvivlad. Jag måste ju hitta vatten till stackars Aya! Men om jag går fel?

 

Om jag inte hittar? Vad jag gör då? Och tänk om jag möter gerillamän?

Selam tänker på sin mamma och lilla Aya och bestämmer sig i alla fall för att försöka ta sig till nästa by. Hon är verkligen inte trygg i sitt beslut eftersom hon inte kan den exakta vägen. Dessutom går man aldrig några längre sträckor utanför byn som ensam tjej. Dels kan det röra sig farliga djur i området, dels är det riskabelt eftersom tjejer och kvinnor kan bli bortförda. Det sägs att flera tjejer från en grannby längre bort blev bortförda och våldtagna när ett gäng gerillamän färdades över deras marker. Många av dem är riktigt otäcka män men andra är tonåringar precis som Selam, kanske till och med yngre ibland. Unga killar som blivit rekryterade med löfte om skydd och massa pengar till deras familjer, men som istället blivit tvingade att ta droger, röka och supa. Ibland tvingar de äldre gerillamännen de yngre att till och med att döda oskyldiga människor bara för att bli "riktiga soldater". Det var ganska länge sedan det var oroligt här och Selam har inte sett något av detta med egna ögon men hennes mamma har berättat allt och varnat henne.

Egentligen vet hon ju inte ens om det kommer finnas något vatten i nästa brunn heller eftersom det inte har regnat på flera månader. Hon är medveten om chansningen hon gör. I vanliga fall brukar de ha flera dunkar med vatten därhemma och krisar det kan man alltid fråga någon i byn om hjälp. Men nu när det verkligen har varit ont om vatten länge gäller det att hushålla och ingen är särskilt pigg på att dela med sig. Det mest retfulla av allt är att byn hennes familj bor i har en egen djup brunn med vatten, vatten som man inte kan dricka. Den har varit förgiftad sedan många år tillbaka och används inte. Det är ingen som vet om den verkligen är förgiftad men man blir i alla fall sjuk om man dricker vattnet.

Det gäller att se sig för hela tiden när man tar sig mellan byarna. Det finns ingen riktigt bra upptrampad väg och man har ingen uppsikt över hur man går bland alla buskage av låga träd och snåriga törnbuskar. Dessutom kan det ligga farliga djur bakom närmsta buske. Unga kvinnor är mest utsatta när det handlar om soldater men att vara kvinna eller man har mindre betydelse i frågan om farliga djur. När hon går mellan buskagen i det bitvis knähöga gräset tänker Selam på vad hennes pappa alltid sagt.

 

"Om du möter ett lejon, börja aldrig springa vad du än gör, då startar du jaktinstinkten och blir garanterat ett lätt byte." Selam håller ett högt tempo och liksom halvspringer bara för att vara på den säkra sidan. Hon vill verkligen skynda sig så mycket det bara går men samtidigt inte riskera att locka till sig något lejon. Det var faktiskt inte så värst länge sedan en ensam lejonhane strök runt i trakterna.

Att hon är helt ensam ute på slätten är inte så konstigt. Den lilla byn de bor i har bara ett tiotal hus och hon är ute mycket tidigare än vanligt, solen gick upp för bara någon halvtimma sedan. Det var Selams mamma som sagt åt henne att ge sig iväg eftersom alla legat sömnlösa och tröstat Aya som gråtit hela natten. Tack och lov har det inte hunnit bli så varmt. Den som ger sig ut mitt på dagen under de varmaste månaderna, dessutom utan vatten, är inte riktigt klok. Selam är törstig men tänker att hon snart kan dricka. Än så länge känner hon igen sig vilket lugnar henne något. Det finns stenhögar och speciella blommande träd som hon vet att hon sett förut. Förhoppningsvis känner jag igen mig när jag börjar närma mig också ...

Plötsligt hör hon hur det brakar och knakar på avstånd och hon stannar tvärt. Ett lejon? Eller en buffel? Selam står helt stilla och söker med blicken efter en sten eller egentligen vad som helst att försvara sig med. När ljudet kommer närmare hör hon dock att det är en bil. Åh nej, är det soldater? Hon känner hur hjärtat börjar bulta hårt. De får inte ta mig! Jag måste gömma mig! Men var? Selam hinner knappt försöka gömma sig innan bilen skumpar fram bakom ett snårigt buskage. Tack och lov är det bara ett gäng turister som åker runt i jeep för titta på djur i soluppgången.

 

Vilken tur ... tänker Selam som ändå ställt sig på behörigt avstånd bakom ett träd.

Jeepen bara åker förbi. Hon ser hur en kvinna rycker upp sin kamera och tar några foton när hon får syn på Selam med sin vattendunk i famnen. Om bilen stannat hade hon kunnat fråga guiden om hjälp eller skjuts till nästa by. Om hon hade vågat, vill säga. Selam gillar nämligen inte vare sig guider eller turister, de känns otrevliga. Turisterna har blivit fler och fler den senaste tiden och hon tycker inte om dem eftersom de fotograferar utan och fråga och verkar tycka att allt och alla är något exotiskt. Selams pappa håller med och brukar till och med skälla ut dem ibland, trots att de självklart inte förstår språket han talar. Just den här guiden är ingen Selam känner igen men det är fler och fler unga män från hennes trakt som fått för sig att flytta till staden för att försöka få jobb inom turismen. Selam tycker att de som blir guider säljer sin själ. De flyttar till staden, börjar tjäna lite pengar på turister, köper mobil och moderna kläder och helt plötsligt en vacker dag vill de inte ha med sin egen kultur att göra ... Självklart gäller det inte alla men hon har en äldre kusin det blivit precis så för. Det var faktiskt flera månader sedan hon träffade Abdi.

Selam tänker på senaste gången hon träffade honom för att hålla modet uppe när hon fortsätter gå. Hon minns att det var så roligt när han för första gången berättade om sitt nya jobb och om turisterna som han guidade. "De kommer till "landet Afrika" och tror vi går runt nakna och dricker blod från kossor." Selam och hennes syskon kiknade av skratt och vek sig dubbla på golvet när han började berätta. "Och sen åker de ut på safari och fotar 'the big five' men måste åka tillbaka för de har magknip från all pizza de ätit på hotellet ..." Hon förstod självklart att han överdrev men ville ändå höra fortsättningen. "... och sen när de skitit åker de till något shoppingcenter med luftkonditionering och äter hamburgare på McDonald's för att de är hungriga igen! Och det bästa av allt är att de använder dollar som toapapper!" Selam ler inombords när hon tänker på Abdi och hon saknar honom.

Selam fortsätter gå och försöker memorera vägen hon tar så gott det går och gör några markeringar här och där för att vara säker på att hitta hem igen.

 

Hon ritar en pil i den rödbruna sanden och en bit längre bort bryter hon några kvistar i ett träd. På håll ser hon toppen på ett stort dött träd och det gör henne faktiskt lättad. Hon har definitivt sett det förut och går ditåt. Efter några hundra meter med sikte på trädet får hon syn på en annan kvinna med sin dotter komma gående från motsatt håll, båda med tomma vattendunkar. Mycket riktigt ligger brunnen bara en bit bort och Selam skyndar fram och kastar ned hinken och repet. Jag kunde hitta! Och det finns vatten! Det är en otrolig lättnad hon känner när hon börjar dra upp den tunga hinken. Den är faktiskt något större än den hon är van vid så hon får kämpa. Bredvid henne står nu kvinnan som ser ut att vara i hennes mammas ålder tillsammans med sin dotter. "Flicka lilla, vänta ska jag hjälpa dig!" Kvinna tar över och drar repet åt henne. "Vad gör du här alldeles ensam? Bor du ens här?" frågar kvinnan när de fått upp hinken. "Nej, jag har gått jättelångt. Brunnen vid oss har torkat ut i natt tror jag! Och vi måste ha vatten till min sjuka lillasyster!" Selam tar några stora klunkar vatten och får sedan hjälp av kvinnan och dottern att få upp vattendunken på huvudet. "Kära hjärtat, det här blir tungt för dig! Skynda dig hem nu, din mamma är säkert jätteorolig! Du vet att du aldrig ska gå ensam här!" Kvinnan rättar till den lilla tygkudden under vattendunken på Selams huvud och ser till att hon kommer iväg utan att alltihopa glider av. Selam tackar för hjälpen och ger sig iväg. "Må Gud vara med dig, flicka lilla!" svarar kvinnan och börjar dra upp vatten till sig och sin dotter.

Det gäller att se upp när man går. Tittar man för mycket nedåt böjer man nacken och då är det lätt att man tappar hela dunken från huvudet. Selam går med spikrak rygg och blicken fäst långt fram. Det är verkligen tungt med så mycket vatten över huvudet men går man rakt så kan man bära den säkert femton kilo tunga dunken med hela kroppens hållning. Men vad nu då? Selam som för bara en kort stund sedan började känna sig alldeles nöjd och glad inombords blir nu stressad igen. Helt plötsligt är det något som inte stämmer för hon känner inte alls igen vägen. Hur gick det här till? Hon stannar upp och tittar sig om. Under den korta tiden hon tänkt på annat har hon tappat riktningen. Har jag gått helt fel? Var är den där himla pilen ...?

 

Selam börjar gå tillbaka. Det har verkligen börjat göra ont i axlar och nacke och hon känner sig alldeles svettig. Så här långt brukar hon aldrig gå med vatten på huvudet men tar hon ner dunken är det knepigt att få upp den igen ensam. Att bära den i sina armar orkar man bara en kort stund. Selam blir mer och mer stressad och orolig när hon märker att hon verkligen gått fel. Gud, var är jag? Hur kunde jag vara så dum att gå ensam ... jag orkar inte mer nu!

Selam slits mellan hopp och förtvivlan. Med bara sekunder kvar till tårarna ser hon tack och lov pilen hon ristat i marken bara några meter åt sidan. Tack gode gud! När hon till sist kommer tillbaka till den torkade brunnen möter hon några kvinnor hon känner igen från sin egen by. De har precis kommit dit och blir först förvånade när de får syn på henne. "Där är du ju! Vi trodde alla att något hade hänt dig! Var har du varit i flera timmar?" Selam svarar att brunnen har torkat och att hon gått till grannbyn. "Har du gått ända dit alldeles själv? Du måste skoja!" Kvinnorna som knappt tror henne kastar ned en sten i brunnen och konstaterar till sin förskräckelse att det inte plaskar. "Jag säger ju att det finns vatten i nästa brunn! Jag måste hem till Aya nu!" ropar Selam efter sig. "Du är då inte rädd för att hugga i!" säger en av dem och konstaterar att de också måste ge sig ut på vandring. "Din mamma borde vara stolt som har en sådan duktig tjej" ropar den äldsta kvinnan efter henne, uppenbart förvånad över hennes bedrift.

Väl hemma är hennes mamma uppjagad och möter henne utanför huset. "Selam, var har du varit? Jag trodde du blivit tagen av ett lejon eller ännu värre, bortförd!"

 

Selam som är alldeles matt och öm i kroppen ber först om förlåtelse och berättar sedan vad som hänt. "Jag tänkte bara på dig och Aya, att ni måste ha vatten! Hur mår hon?" Hennes mamma lugnar ned sig och kramar om Selam. "Men du borde inte gått dit alldeles själv." Hon är stolt och glad över att ha en så modig och duktig dotter och säger det om och om igen medan hon kokar upp lite av vattnet över elden och gör en välling. Hon håller Aya i sin famn och Selam sätter sig nära för att se om hon äter något. Både Selam, hennes mamma och de andra småsyskonen blir lugna och lättade när de ser att Aya faktiskt äter med ganska god aptit. Hennes mamma baddar försiktigt ansiktet med en fuktad trasa för att ge svalka. Själv dricker hon en stor skopa vatten eftersom hon inte druckit sedan kvällen innan. "Om du bara visste vad din syster kämpat för det här vattnet" säger hon och kysser Selam över pannan.

Uppgifter

Frågor vatten över huvud

1. Var i världen tror du Selam och hennes familj bor?

2. Har du någon gång varit utan vatten? När var det och hur kändes det?

3. Hur mycket vatten tror du att du dricker per dag?

4. Hur mycket vatten tror du att totalt förbrukar under en dag (dricker, matlagning, tvätt, disk, hygien, etc.)?

5. Vad är det egentligen för en plats Selam och hennes familj bor på? Hur kan det komma sig att de bor på en plats utan tillgång på vatten?

6. Känns berättelsen realistisk? Motivera ditt svar!

7. Tänk dig att du är Selam. Vad hade du gjort i hennes situation när du upptäckte att brunnen var torr?

8. Selam tycker att de lokala guiderna säljer sin själ när de lägger sin traditionella kultur åt sidan i stadslivet. Hur viktig är vår kultur för vår identitet? Diskutera huruvida man behöver "byta" eller anpassa sin kultur om man flyttar till en främmande plats.

9. Det rör sig gerillamän och barnsoldater i området där Selam bor. Vad kan det vara för slags konflikt det handlar om? Vad kan konflikter generellt bero på? Hur kan man lösa en konflikt?

10. Vad tycker och tänker Selam och hennes familj om turisterna i området? Varför tror du de tänker så? Vilka fördelar och nackdelar finns det generellt med turism?

11. Skriv dina egna tankar om det faktum att Selam inte kan röra sig fritt utanför byn utan att riskera något händer med henne. Hade det varit annorlunda om hon var kille? Hur är situationen i Sverige?

12. Vad menas egentligen med uttrycket "att ta sig vatten över huvudet"? Har du någonsin gjort det? Hur väl passar uttrycket på den här historian?